Gravskötsel genom tiderna

Det visar sig att sederna kring gravar och gravskötsel har ändrats under seklen, som för det mesta i vår omvärld, utifrån ekonomi, sociala mönster och, ja faktiskt, teknik. Även politik och lagstiftare har varit inblandade.

För att kunna sköta och vårda en grav så behöver man en gravplats. Gravplatser har funnits sedan vi blev människor. Inte sällan kan vi skönja gravplatser som kullar i landskapen och vi associerar då till vikingatiden och järnåldern. Med kristnandet av landet, som på allvar kom igång redan på 1100-talet, så kom kyrkorna, som ofta uppfördes i anslutning till tidigare kultplatser, och med kyrkorna kom kyrkogårdar som snabbt blev begravningsplatser (och inte sällan även marknadsplatser). De riktigt fattiga hamnade dock i "ovigd" jord utanför kyrkogårdarna, liksom "oäkta barn", "självmördare", avrättade och brottslingar. Ofta var fattiggravarna placerade i norr, i skuggan av kyrkan. Fattiggravar förekom fram till 1908 då de förbjöds. Kyrkogårdens bästa sida var den i öster så nära koret som möjligt och riktat mot det håll som Kristus väntades anlända ifrån på den yttersta dagen.

Bland gravkullarna vandrade betande boskap. Faktum är att man, genom kungliga påbud, påbjöd att uppföra kyrkogårdsmurar av sten för att hålla fritt från kreatur. Dessa murar står i regel kvar än idag. På Svenska Kyrkans sajt berättas det att det, ända in på 1800-talet på sina håll, ingick i klockarens löneförmåner att få hålla betesdjur på kyrkogården. I någon form kanske man betraktade boskapen som en typ av naturlig gravskötare.

Gravtraditionen från klass-samhälle till folkhem

Kistgraven var under många sekler det naturliga och normala. För det krävdes utrymme. Samtidigt ökade befolkningen och fler människor dog. Efterfrågan på gravplatser ökade kraftigt, inte minst i mer tätbefolkade områden. Beslutet togs därför i riksdagen 1815, att anlägga nya begravningsplatser med kapell utanför städerna. Förebilden fanns på kontinenten söderut. Ungefär samtidigt delades kyrkogårdarna in i, dels i områden där gravplatser kunde köpas, och dels i områden med kostnadsfria gravplatser, så kallade "allmänna linjen" eller "allmänna varvet". På de kostnadsfria gravplatserna begravdes människor i den ordning de avlidit, vilket medförde att makar inte fick ligga intill varandra. De anhöriga hade inte heller bestämmanderätt över gravplatserna. Man kan häpna över att det här gravplatssystemet upphörde först 1964 då lagen om gravrätt instiftades. För de som köpte graven ingick oftast ett nyttjande av gravplatsen i evig tid, alltså för all framtid (ungefär som en bostad), men från 1940–50-talet blev det vanligt att tidsbegränsa nyttjanderätten till 50 år. Idag är den, enligt lag, 25 år. Nyttjanderätt till en familjegravplats fortsatte dock att gå i arv ända till 1991.

På 1800-talet börjar kyrkogårdarna samtidigt att anläggas enligt estetiska och geometriska planlösningar med symmetri, rader, grusgångar, kvarter och planteringar. Det var under denna tid som man också började sköta gravplatserna mer ordnat. Fram till 1850-talet så markerades gravarna i regel bara med ett träkors. I många sekel, kanske till och med, ett årtusende, hade endast de förmögna råd med en gravsten. Efter en period, från sekelskiftet till 1900-talet under vilken graven var en statusmarkering och helst skulle vara påkostad och prålig, så vände trenden på 1930-talet, då funktionalismens ideal tog över med enhetlighet, enkelhet och rationalitet, och därmed rader av låga, breda och lika höga gravstenar och likformiga gravplatser blev populära och så tycks det vara än idag. Mindre gravstenar kan också ses som en konsekvens av systemet med "allmänna varvet" då det på dessa kostnadsfria gravplatsytor egentligen inte ingick en rätt att sätta upp gravstenar, men hade gjorts ändå. Idag ingår även klippta gräsmattor i konformiteten.

Kremeringen ger ordning och reda och nya möjligheter

Genom kremationens införande i slutet av 1888 ökade kapaciteten betydligt för kyrkogårdarna. Genom att gravurnor kräver betydligt mindre yta och djup än kistor kunde gravarna placeras tätare. Kremeringens förespråkare, bland vilka, Ellen Key och Alfred Nobel ingick, hävdade framför allt, med inspiration från kontinenten och England, sanitet och estetik som skäl. Med den snabbt ökande omsättningen av nya avlidna på kyrkogårdarna hade oredan och vanvården blivit ett problem. Men det skulle dock ta tid för kremering att ta över. Initialt var motståndet stort från kyrkans företrädare, som menade att det skapades uppenbara hinder för återuppståndelse, men, som Eva Grönwall skriver i en skrift från Svenska Kyrkans Arbetsgivarorganisation, så minskade motståndet allteftersom debatten pågick. Idag kremeras i landet över 80% av avlidna. Vi noterar att i dagarna när detta skrives rapporterar medier att svenska kyrkan söker ytor för kistgravar i händelse av krig och i det scenario att bristen på eldningskapacitet gör kremering omöjlig.

Fram till vår moderna tid förblev människor kvar på samma plats genom sina liv och traditioner om hur och var vi skulle begravas, hur graven skulle se ut och skötas (eller inte) var djupt förankrade och, liksom, förutbestämda. I vår moderna tid är vi rörliga, flyttar runt, lever i många olika familjesammansättningar och omges av en mångfald av kulturer och trosinriktningar. Seder holkas ur och nya skapas.

Kremation och en ökad rörlighet i befolkningen har resulterat i nya typer av gravskick, som minneslundar från slutet av 1950-talet och askgravplatser och askgravlundar under 2000-talet. Svenska Kyrkan skriver att det finns en "efterfrågan på särskilda gravplatser för dem som inte tillhör något kristet trossamfund, och en ökad individualisering i gravutsmyckningen".

Gravrätten och skötsel

För urn- och kistgravplatser finns gravrätten som ger möjlighet att sätta upp gravsten med inskription och göra planteringar. Det finns också skyldigheter. Gravrättsinnehavaren har ansvar för att graven hålls "i ordnat och värdigt skick”. Är gravplatsen uppenbart vanvårdad kan gravrätten beslutas förverkad. Då återgår gravrätten till kyrkogårdens ansvar. Gravrätten är 25 år och kan förlängas.

Askgravplatsen har en begränsad gravrätt jämfört med en urngravplatsen. En askgravplats upplåts av församlingen som ordnar med gravsten, namninskription, plantering och skötsel av gravplatsen i 25 år. För detta betalar gravrättsinnehavaren en engångssumma till församlingen i samband med upplåtelsen. Det är upplåtaren och begravningshuvudmannen. Alltså församlingen, som sedan bär ansvaret för gravskötseln.

För kollektiva gravområden, som askgravlundar eller minneslundar, finns ingen gravrätt. Även om platsen är kollektiv kan det i en askgravlund finnas möjlighet för efterlevande, om de så önskar, att delta vid gravsättning då askan grävs ned. Därmed blir placeringen av gravsättningen inte anonym i en askgravlund. I anslutning till en gemensam utsmyckningsplats för levande blommor och ljus finns möjlighet för de anhöriga att mot betalning få namnplattor på de gravsatta monterade.

En ytterligare option är att låta sin aska bli strödd på annan plats i naturen. Detta blev möjligt med 1957 års jordfästningslag. Det är länsstyrelsen som i varje enskilt fall ger tillstånd för detta. I Stockholms län t.ex. beviljar länsstyrelsen enbart utströende av aska över vatten, minst en kilometer från närmaste land. Gravskötsel blir i detta fall inte möjlig.

Mångkultur på begravningsplatser

Som kyrkohistorikern Eva Grönvall konstaterar är mångkultur på svenska kyrkogårdar inget nytt. Redan i 1686 års kyrkolag står det läsa att de som tillhörde annan religion och dog i Sverige skulle ”njuta fuller kyrkogård och lägerstad”. Även i vår moderna tid har församlingar, enligt lag, krav på sig att som huvudmän för begravningsverksamheten, tillhandahålla särskilda gravplatser för de som inte tillhör något kristet trossamfund. Runt om i landet finns särskilda gravplatser för bland annat muslimer, judar, romer och bahaier finns som avskilda kvarter på allmänna begravningsplatser.

Gravskötsel i modern tid

1900-talets nya växthusteknik och framväxande kunskap inom trädgårdsmästeri och speciellt drivhusodling av vår- och sommarblommor i form av utplantningsväxter, som annars inte klarar att utvecklas utomhus i vårt bistra nordiska klimat, har skapat nya förutsättningar för dekoration vid gravplatser. På våren penséer, på sommaren begonia och på sensommaren och hösten ljung, gärna i kombination med en krans för vintern.

I Memodos årsabonnemang ingår just dessa fyra insatser. Les mer om vad du ska tänka på om du vill plantera själv vid graven och här om hur du kan skapa din egen krans.

Begravningsplatser har blivit alltmer parklika med rika trädbestånd och välansade gräsmattor. Maskinella gräsklippare, och på senare år eldrivna gräsklippare i robotform, har gjort gräsgravplatser möjliga och populära. Det är naturligtvis också en bra förutsättning för planteringar.

Ökad medvetenhet kring hållbarhet och en mer betonad respekt för naturens kretslopp gör att vi har ny kunskap i miljövänliga material. Jord och lösningsmedel för att rengöra gravstenar kräver miljömärkning.

Begravningsplatser är en plats för vårt kulturarv. En plats där vårt samhälle återspeglas. Ett samhälle där vi förhoppningsvis även fortsatt har råd, tid och omtanke att sköta minnet av de som lämnat oss.

Källor: Svenska kyrkans sajt, Hambergs stenhuggeris sajt, SKKFs sajt, Riksdagens sajt samt "Kyrkans begravningsplatser - förr och nu" av Eva Grönwall. Tack även till förbundsdirektör Ulf Lernéus på Sveriges Auktoriserade Begravningsbyråer/Sveriges Begravningsbyråers Förbund (SBF), som har faktagranskat och kompletterat artikeln.

Niklas Jonason

20 februari 2023